Fram till för en vecka sedan trodde jag verkligen att Sverigedemokraterna skulle ha en fair chans att ta sig in i riksdagen. En Jimmie Åkesson med silvertunga och martyrpoäng skulle göra det möjligt. Sverige har inte det invandrarmissnöje vi hade under tidigt 90-tal men SD har på något sätt lyckats mobilisera en grupp väljare som vill ha ordning och reda. SD borderline'ade till att bli rumsrent. I mina svaga stunder trodde jag ärligt talat att de skulle ta sig in.  Politiker har hela tiden pratat om att "ta debatten" med SD men ingen har gjort det riktigt bra och man har istället blivit stressade av att Jimmie faktiskt är ganska skärpt och välartikulerad. 
Sverigedemokraternas valfilm 2010


Hitler blir vred på SD

Parsmos penna i Dagen är ofta väldigt bra. Som här t.ex.:

Jag har precis fått mitt livs andra lärarkalender. Den första hade jag på högstadiet, mest bara för att jag råkade få den av min kära mor, men nu är det på riktigt. Eller i alla fall på-studie-riktigt. På köksbordet ligger även Skolvärlden, en tidning som jag förvisso läst ganska ofta de senaste åren men som numera kommer att vara adresserad till mej när den kommer i brevlådan.

Det känns lite konstigt, men väldigt bra. Jag längtar efter att få komma igång. Framförallt längtar jag efter att vara färdig och få jobba, det är ju så vansinnigt bra att ha ett jobb att gå till - men att plugga ska bli kul det också.

Tidigare idag hade ett av de två fackförbund som jag numera är medlem i en rundvandring på Pedagogen. Ett långt lämmeltåg av förvirrade studenter som inte kunde höra vad som sades nån stans långt där borta. Men fika fick vi, och tidigare nämnda kalender.

Började prata med några tjejer, och vi kunde inte låta bli att skratta lite när det visade sej att vi alla tre var gamla estetare. Två av oss heter dessutom Johanna, den tredje Hanna. Jag kände mej rätt så hemma.

Imorgon är det upprop.
Jag vet vilken spårvagn jag ska ta för att komma dit.

Jag gillar Göteborg.

Lovisa stökar och fixar, och jag har fått låna hennes internet. Har inte fixat något eget ännu, är ju bara nästan-student vilket innebär att man inte har tillgång till studenterbjudanden. Typiskt. Men det kommer.

Har tillbringat en alldeles för lång stund med litteraturlistan för första halvan av den kommande terminen. Blotta anblicken gav både mej och visa-kortet ångest, men efter en noggrannare koll blev det bara en bok som beställdes. För den som undrar kan jag meddela att bibliotekskorten i Göteborg är härligt barnbokssöta och att hyllorna är fulla med studentlitteratur. Bägge delarna uppskattas. Men nog kommer jag att ha det jag gör den närmsta tiden...

Lägenheten börjar mer och mer likna ett hem. Vi har gardiner i alla fönster utom två (eller två - det beror på hur man ser det), några första krukväxter på plats och ett hyfsat välfyllt skafferi. Det gör att man kan bortse från sådana saker som att taklampan till mitt sovrum fortfarande ligger på golvet (eftersom jag är alldeles för kort för att kunna sätta upp den, hoppas på hjälpsamma besökare snarast!).

Nu är det dags för te och kvällsmacka. Tänk vad bra man kan ha det!

Innan vår dotter Amelie föddes på julafton för snart åtta månader hade jag sammanfattat min idé om barnuppfostran i 2 meningar. 

Ja, jag kan teorin bakom dessa tre uppenbara fakta men det spelar ingen roll. Jag kommer aldrig begripa hur det är möjligt. 

Jag var fram till alldeles nyss helt övertygad om att jag uppdaterade bloggen nån gång där i början på augusti. Tänkte göra det så många gånger, men uppenbarligen blev det aldrig av. Mamma hade rätt. Igen.

Förstår inte riktigt hur de bär sej åt, alla dessa fantastiska mödrar, hur kan de hålla reda på allt? (Och alltid hitta de försvunna sakerna i kylen... Det gott folk är ett mysterium!)

Här, och hundratio mil bort, har det hänt mycket de senaste veckorna. Jobbade mitt sista pass igår, och om en timme eller så ska jag cykla uppför backen och lämna tillbaka  nycklar samt ge chefen en fin vink om att det kan finnas vikarier till jul och nyår, senare i eftermiddag ska jag lämna ifrån mej nyckeln till ett av mina tre hem för att sedan åka ut till mina föräldrar och tillbringa några dagar där. Eller snarare på väg dit och tillbaka.

Har bara några dagar kvar i Skellefteå nu, och som alltid är det många man vill hinna träffa innan man åker. Får se hur det går. En sommar är lite för kort. Samtidigt är det ju jag som valt att åka till Göteborg relativt tidigt också, fast det är ju ändå alltid de sista dagarna som är de stressiga oavsett hur länge man stannar.

Hade sånt flyt igår. Har en vän som flyttade till L.A. för två år sedan, och sen dess har vi aldrig lyckats befinna oss i samma världsdel. Men nu i veckan är hon här och mitt bland jobb och allt som ska göras hittade vi tid för en fika. Sånt är så vansinnigt bra. Mindre bra är det att det finns mängder av människor som jag pratat med sen februari om att ses och att det fortfarande inte blivit av.

Men det är bara att acceptera. På tisdag åker jag hem till Göteborg, det är en mening som inte riktigt kommer naturligt ännu. Men jag längtar. Var ner för två veckor sedan, bar flyttkartonger och körde fram och tillbaka till IKEA. Även om det fortfarande är mycket som fattas, gardiner och lampor till exempel (men det är mysigt att montera möbler i skenet av stearinljus!), så känns det som att det kommer att bli riktigt bra. Jag trivs i Lovisas och min lilla trea, vi har fina innerdörrar och en hylla för kokböcker i köket.

Curb your enthusiasm är inte så stort i sverige. Du vet den där nya serien från Larry David, killen som gjorde "Seinfeld" tillsammans med Jerry Seinfeld. I våras gjorde de en Seinfeld-reunion i Curb-serien. I Curb planerar Larry och David att göra en Seinfeld-reunion och vi får följa hur arbetet går med manusarbete och casting. Ganska roligt faktiskt. Det enda riktigt värdiga sättet att göra någon typ av reunion på en sådan serie. Men det var lite tricky att följa själva reunion-avsnittet eftersom det var utspritt över flera avsnitt och inte så speciellt sammanhängande heller. 

Borde skriva någon sorts sammanfattning, men det får nog komma senare. Nu är det Norrlist för fullt i samband med Stockholmsplanerande och bröllopsplanerande.

Man kan undra hur livet ter sig ibland. Ena sekunden lever man i en vardag som lätt trycks framåt mot en framtid man trodde var förutbestämd. Livet kunde bara gå framåt. Det fanns inga genvägar, inga grenar, inga val, inga alternativ. Bit ihop. Blunda. Stå emot. Tåla. Lida. Förtränga. Bedöva. Eller? Slappna av. Se. Uppleva. Följa. Känna. Vinna. Tro. Kunskap. Utveckling. Liv. Oändliga möjligheter.

Livet kan inte vara ett rakt borstskaft. Känslan förändras. Ögonen öppnas. Ärligheten utvidgas. Livet är snarare en gren med många val. Valen finns alltid kvar i livet. Och kommer att fortsätta finnas där. Oavsett vad som händer mig idag eller imorgon eller nästa vecka eller om två månader eller nästa sommar eller om 15 år. Alltid kommer val, kval, känslor och kärlek att leda människan på villovägar. När ska man sluta följa sitt hjärta? Ska man sluta följa sitt hjärta? När är man för gammal?

Var tog min framtid vägen? Är jag samma jag? Vilka garantier har jag nu? Ska jag önska mig ett liv, bygga upp mitt liv i fantasin eller ska jag fylla livet dag för dag? Om jag önskar mig livet jag älskar - lever jag då i nuet? Ser jag då sanningen? Ser jag vad jag har nu? Ser jag resurserna? Ser jag grunden för mitt perfekta liv?

Lev idag?

Vad är då viktigast idag för mig? Prioriteringar i nuet. Vårda det man har...

1. Avslappning
2. Lust
3. Unna sig
4. Le

... utan att glömma praktiken. Vad nu den har för betydelse. När känslor dör ut och slår rot och blir annorlunda. Ser man praktiken klarare då? Var den viktig från en början? Det är en liten gnagande tanke i mitt bakhuvud... Går det ihop?

Allt är på chans. Allt är på hopp. Allt är på tro. Våga vinna. Rädsla att förlora.

Man satsar med sig själv. Sitt liv, sin tid och sin själ.

Men nu ger jag allt utan att tänka. Min tid, mitt liv och min själ. Allt finns i mig, levande.