Igår gjorde jag mitt andra framträdande som pianist i kyrkan här. Denna gång på ett bröllop. Han som vanligtvis spelar piano kunde inte komma, så de bad mig att stå för pianospelet. Jag har aldrig spelat på ett bröllop, men i och med att de kom med hela 15 timmars varsel så var det ju gott om tid att öva in saker och ting. Sen blev det så att han som inte kunde komma kom (han står till höger om mig), men han insisterade på att jag skulle spela ändå. Det gick väl hyfsat, i afrikanska mått mätt. Här är det så dålig kvalitet på ljudet och folk och musiker spelar väldigt grötigt så det märks inte direkt om man råkar missa någon ton.
En föga förvånande detalj är att bröllopet som var schemalagt till 12:30 inte började 12:30. Det fanns en omklädd bröllopsgäst på plats 12:30 - jag. Strax därefter kom en av ljudkillarna och försökte få igång ljudet, men det gick inte så bra. Han som är kunnig både på ljudet och på vad som ska spelas kom först 13:45, bröllopet började någon gång 13:50. Men det gick som sagt hyfsat, ur Afrikansk synpunkt. Jag menar, det kunde ju ha börjat kl 15 och det kunde ha varit utan elektricitet.
//Anton
I torsdags var det premiär för Jerry Seinfelds nya TV-serie: The Marriage Ref. En pseudo-reality show om livet som gift. Det har snackats rätt länge om att Jerry velat göra detta och det snackades om att den skulle börja gå redan i höstas men vi får anta att Curb You Enthusiasm Seinfeld-reunion kom emellan.
Intrycket av det första programmet, som ledas av ståupp-komikern Tom Papa, är att deltagarna fortfarande letar efter sina roller och att det finns fler paralleller till Microsoftreklamen som Jerry gjorde tillsammans med Bill Gates än vad det gör till den "Seinfeld". Jag älskade Microsoftreklamen, de flesta gjorde det inte. T.ex. drog Microsoft tillbaka de kontroversiella filmerna(vilket jag tror var en medveten plan). Det får mig att tro att inte alla kommer att älska den nya serien.
Men jag gjorde det. Min fru tyckte nog till och med att den var ännu roligare än vad jag tyckte. Även om formatet på många sätt är väldigt enkelt.
- Ett dokumentärt inslag om ett gift par som tjafsar om en sakfråga.
- En panel av 3 personer(som är eller har varit gifta) i var sin fåtölj i en studio som diskuterar frågan och röstar vem som har rätt och vem som har fel. Herrn eller Frun.
- En domare som dömer till den ena eller den andras fördel. (oavsett vad panelen tycker)
Det är ju ganska uppenbart att själva problemlösandet är en parantes i konceptet även om äktenskapsproblemen går som en röd tråd genom hela programmet. Paren verkar ta det hela med ro och som tack för att man var med och blottade sig får man en romantisk resa som plåster på såren.
Det hela känns lite som parlamentet som på pappret skulle kunna handla om politik men egentligen är ett humorprogram där gästerna gör grovjobbet. Behållningen i upplägget är Tom Papa och de olika gästerna. De bråkande paren är lite lustiga men tack och lov inte hela behållningen. De skruvade inslagen med reportern från NBC News och den legendariske sportkommentatorn lyfte helt klart.
På det hela taget. Alla verkade vara lite ovana formated och det letar efter sina former. Jag ger det 3 av 5 pluppar i betyg med potential att lyfta till högre höjder.
The marriage ref trailer
Tom Papa
Jag upptäcker att jag finns spå Paltkoma!!
Det var länge sedan det var något inlägg här från min sida! Och jag ser att jag till och med fått en kommentar ganska nyligen!! Jag kommer nog att ta upp bloggandet igen (om jag nu någonsin börjat eller slutat?) Det kommer knappast att bli via paltkoma då jag har börjat jobba heltid som IT-pedagog och vill ha en tydlig IT-profil på mina inlägg och därmed försöka arbeta med ett annat domännamn.
Vi ses!
Jaha... jag vet inte någon stor grej att skriva om, så jag nämner väl ett par mindre grejer som jag fått vara med om:
- Varit med om polismutning - 15000 eller cirka 30 kronor för att slippa undan böter på 150000-500000 eller 300-1000kr pga bl.a. alldeles för slitet däck.
- Kompat kören på piano första söndagen och första mötet jag var med i.
- Suttit ändlösa timmar i kö för att ta mig in till stan. Hmm, trafiken kanske kan få en kort egen paragraf...
Trafiken alltså. Jag vet inte om det går att utröna något system i trafiken... är det tvåfiligt så kör man på den sida man känner för, inget försök att ha en hastighetsfil/omkörningsfil alltså. Eller, enligt lag är det vad som gäller, men ingen bryr sig helt uppenbarligen. I övrigt så korsar människor och hundar när de känner för det, men det är bilen som har kontroll. Vill bilen köra rätt in i en folksamling så kör han bara och nöter på tutan. Det är ju ändå bilen som har hästkrafterna, och därmed makten, resonerar man. även om det verkar gälla så att bilen bestämmer, så envisas folk med att inte bara ha marknad på gatan, utan även på vägen... så ofta så är en tredjedel till hälften av vägen ockuperad av marknadsstånd och folk som går. Detta gör alltså att man knappt kan köra två bilar i bredd. Detta kombinerat med att folk stannar när de känner för det, eller kanske framförallt att bilar går sönder för jämnan och därmed står still, skapar gigantiska köer. Ja, förutom för motorcyklisterna som bara kör förbi... zick-zackar mellan bilar, människor och andra motorcyklister i högre hastighet än jag kan tycka verkar vettigt. Skönt för mamma där hemma då att veta att jag snart ska bli en av dem, så fort trafikförsäkringen och mitt körkort blir godkänt.
- Springstartat en bil. Oerhört roligt för de inhemska att se en VIT människa springa och styra en bil för att försöka få igång den, medan en svart man sitter i bilen... Brukar vara tvärt om här, eller, vita män brukar alltid ha en högst några år gammal fyrhjulsdriven, luftkonditionerad bil, inte en gammal sliten mercedes benz.
- Varit konstant lös i magen... inte sådär överdrivet, men jag märker av att magen ännu inte har vant sig vid den kryddstarka maten. Försöker övertala dem att minska lite på kryddorna så att jag får vänja mig lite mer först, men det har gått dåligt.
- Blivit tillfrågad att bli manager för ett brass&trum band. Ett gäng ungdomar här spelar i ett sådant och de tänker sig väl att den vite mannen ska kunna skaka fram mängder av pengar och spelningar åt dem - jag är inte lika säker att mina erfarenheter av manager för brass&trum band slår särskilt högt i ett land jag inte känner till.
- Svettats när jag lyftit barn; "Anton, hiss me!".
- Svettats när jag suttit still.
- Svettats när jag legat still/sovit.
- Svettats när jag andats.
- Bränt mig och blivit orolig att jag sakta men säkert jobbar fram en bonnbränna... för mycket tid i t-shirt, för lite tid med möjlighet att sola helkropp.
- Träffat tre svenskar; två var iofs bara här i 1.5vecka till efter jag kom, men jag vet om och har träffat en annan svensk här i Freetown. Lasse! Han tipsade om att det finns knäckebröd på två av Freetowns supermarkets... måste undersöka det någon gång.
Ursäkta att jag bara länkar, men det är för att jag själv lättare ska kunna öppna min egen blogg... internet är alldeles för segt. Via länken får ni ju det i större format iofs också.
Peace, love and understanding.
//Anton
I alla fall utomlands tack vare min hudfärg. Det är på gott och ont som man som vit kommer ut har jag märkt, både i Colombia och här i Sierra Leone. Man blir något av en stjärna; alla vill hälsa på en, barnen vill röra en, och alla vill gifta sig med en.
Hela tiden när folk här får höra att jag inte är gift så blir de förvånade. Jag försöker förklara att jag är blott en 22-årig pojkspoling än så länge, och att i Sverige är det inte direkt standard att man är gift när man är 22. En tjej frågade t.o.m. efter att hon fick höra att jag inte var gift "Are you seeing fruit?", eller översatt till svenska, "Är du homosexuell?" - ett ganska roligt sätt att fråga på tyckte jag faktiskt. Hursomhelst så kan jag ta förvåningen, det är ingen större fara. Vad som är värre är det som kommer efter förvåningen; tjejerna. Alla killkompisar här har någon tjejkompis som de skulle vilja introducera. Senaste helgen så kom en kompis kusin hit, Kumba, för att hon hört att jag var här. Alla ser en vit man som en väg ut ur fattigdom; alla vita är som bekant snusrika. Så hon försökte få så mycket tid som möjligt ensam med mig i helgen för att imponera på mig, bland annat så fick jag ett meddelande tidigt på söndag morgon:
"Luv is like a glass,if u hold it very tight,it will break in ur hand n cut u deeply,if u hold it very loose,den it will fall down n break itself.Hold it just properly n u will succeed."
Snygg tjej, intelligent (iofs väldigt påträngande om man ser hennes SMS som hon skickade utan att ha nått några som helst framsteg med mig). Men... två anledningar gör att jag söker distans från henne:
- Jag tillhör det i Sverige numera utdöende släktet som helst inte ligger runt med olika tjejer, utan tänker sig att det finns en person som är tilltänkt mig. Om jag springer in i den personen lär jag märka det på något sätt, och känna känslor som jag inte kände kring denna Kumba.
- Öh, enda anledningen (eller åtminstonde den absolut största) till att hon intresserade sig för mig var min hudfärg och de eventuella pengar som den innebär.
- Åh, förresten, tre anledningar: När hon frågade mig om jag hade fru, så svarade jag nej och ställde följdfrågan om hon hade någon kille. Hon svarade att det var väldigt komplicerat för henne att svara på. Alltså, hon har en kille men hon är ju tvungen att testa chansen att få en vit man på kroken.
Kumba åkte hem efter helgen och uttryckte sin besvikelse för killkompisen som rekommenderat mig för henne. Hon hade hoppats på vidare framsteg.
Jaja, det är ju i alla fall roligt med uppmärksamheten man får från alla barnen :-) Här ute i Wellington är vita personer fortfarande väldigt exotiska. "Abatao! Wet man" (vit man) får man höra för jämnan här, men det är roligt att barnen på skolan i alla fall har lärt sig Anton, så man får höra "Anton! Anton! Anton! Anton! ..." så länge man orkar vinka tillbaka till dem... Åker man in till centrum så blir man mest uppmärksammad av alla som vill köpa dollar på svarta marknaden "Psst, need change? I give good rates".
Håhåjaja, får försöka med bilder någon morgon framöver när internet är extra vänligt med mig.
//Anton! Anton! Anton! Anton!
Så här ser resultatet ut på Svd.se idag. Rätt intressant.
Gå in och rösta:
Jag är en obotlig klant, det vet de flesta av er om vid detta laget. Jag gör saker för hastigt och utan att tänka mig för, vilket oftast resulterar i att något inte blir 100%-igt för mig. Som tur var så skadar det sällan andra, och det är inget allvarligt för mig heller. Så också denna gång...
Så här kan man se ut om man måste sy några stygn i Sierra Leone... ursäkta den orakade nunan: http://www.paltkoma.se/secure/users/anton/images...
Det hela skedde när jag och två Saloner här gjorde lite allt möjligt (kring kl 9 på torsdagskvällen), jag stod lite på händer, en körde armhävningar med en arm, osv osv. Sen så skulle jag introducera armhävning med klapp. Allt gick fint. Sen skulle jag göra armhävning med två klapp... jag hann inte få ut händerna ordentligt för att ta emot, och därmed slår jag hakan i det hårda golvet, och uppenbarligen är det vasst nog för att jag ska spräcka hakan. Hoppsan tänker jag, och rengör såret och sätter på ett plåster och tänker att det där får jag lämna tills imorgon. Inser när jag på morgonen tar av plåstret att det är ett ganska stort sår, och att det blir nog ett ganska fult ärr. Som tur var kommer apotekaren/läkaren/sköterskan Francis eller vad man nu vill kalla honom förbi för att kolla till om jag fortfarande mår bra angående malarian. Han anser att jag nog borde sy det hela, och säger att jag kan komma förbi apoteket i eftermiddag så fixar han det. Sagt och gjort så klockan fyra så kommer vi slutligen ner dit, 19h efter olyckan - tror att man i Sverige vill rätta till inom 12h, eller hur? - Francis menar på att det går bra upp till 48h efter olyckan. Anywho, han tar in mig till ett trångt litet rum i bakre delen av apoteket, kanske 1x4 meter. Det är typ tre meter upp till taket, och just under taket är det ett hål i väggen med en radie på kanske 20cm, där är det en fläkt som snurrar. Elektriciteten är avslagen så lampan i rummet funkar inte, så det ljus vi får in är från detta hål, ett ljus som därmed blir sådär flyktigt beroende på hur bladen på fläkten går. På detta så håller alltså en kraftigt vindögd apotekare att sy igen hakan på mig i ett trångt, smutsigt rum på en smutsig brits. Härligt! Det kändes lite skräckfilm! :-)
Fråga mig bara inte vad den blå geggan är till för... tror den ska skydda såret från smuts eller nå't, men den får ju en att se mindre begåvad ut (rättvisande?). Den ska iaf sitta på i en vecka (tills vi tar ut de tre stygnen). För övrigt tycker jag tre stygn var ganska lite... men förhoppningsvis läker det ihop hyfsat.
Aja, man kan ju inte klaga på antalet erfarenheter man får här nere.
//Klanton
Jag har länge varit en regelbunden lyssnare av podcasts. Ofta The Brian Lehrer Show, The Economist och nu senast Freakonomics från New York Times.
Freakonomics letar fortfarande efter sin form men första avsnittet var lovande. Det handlade om hur vi människor paradoxalt nog blir mer riskbenägna av våra skydd och försäkringar. Alltså. Vi kör mer vårdslöst när vi vet att vi har ABS, Säkerhetsbälte och Airbag. Att amerikanska fotbollsspelare användare de moderna hjälmarna, inte bara som skydd, utan även som vapen.
Ett väldigt intressant avsnitt om det mänskliga psyket.
Läs bloggen och lyssna på avsnittet:
Jag har äntligen fått komma igång och jobba lite med mikrolånsprojektet, titta över lite siffror och fundera över vad som bör ändras för att få ett projekt med 98% återbetalning (känns ganska högt, men det vore ju bra om högst 2% misslyckades med sina affärssatsningar). Känns positivt i alla fall att saker och ting är i rullning!
Negativt kändes det igår... då vaknade jag med huvudvärk och en mage i vansinnigt olag. Innan jag hunnit tömma den helt på resurser hade jag fått en ganska duktig feber och jag kände mig allmänt kass. Med smärta överallt i kroppen och ingen mat i magen lyckades Timothy på kvällen övertala mig att vi nog bör fara och kolla upp om jag inte kan få lite medicin mot detta. När vi kom till apoteket så gav apotekaren mig en sorts huvudvärkstablett, två sorters antibiotiska och en sorts malariatablett. Pulade i mig alla dessa tabletter (och spydde upp två av antibiotikatabletterna) och åkte hem. Ett litet sketet myggbett har jag hunnit samla på mig, och ett litet sketet myggbett lyckades ge mig malaria. Tur var väl att Timothy lyckades övertala en annars tjurig och motsträvig anti-pillerist att göra något åt situationen innan den förvärrades. Förhoppningsvis ska jag vara fullt återställd på någon dag till.
Respekten för malaria har dock förminskats rejält sen jag fick malaria... ingen reagerar på det här mer än man regerar på feber hemma i Sverige. De flesta verkar få malaria två gånger per år här, så det är vardagsmat för Saloner.
//Anton
Man anser här att jag något av ett datorgeni, och det är jag väl kanske jämförelsevis med den genomsnittlige Salonen (Sierra Leone-bo). Hitills har jag inte fått göra så särskilt mycket i det som var min tilltänkta uppgift, nämligen mikrolån, utan det drar nog igång senare denna vecka. Det har mer handlat om att hjälpa till med elektroniken samt att få ordning på mitt rum (jag har numera en fungerande kyl -> kallt vatten att blanda i mjölkpulvret!). Fast mest har det kanske handlat om väntan; väntan på att chefer ska komma, väntan på att bilköer ska röra sig, väntan på att folk ska flytta sig så man kommer fram med bil. Men jag hade väl egentligen inte förväntat mig så mycket annat, Salone är ju ändå ett afrikanskt land (eller räcker väl med att konstantera att det är ett land söder om Sverige).
Übermenchisering
Här i Salone så sitter jag ganska högt upp i hierarkin, jag får varken städa, diska, tvätta eller laga mat själv. Mat/disk-delen står en 48-årig rektorsfru här för, och städ/tvätt-delen sköter 21-årige Emmanuel. Direkt jag åtminstonde försöker bära disken till kvinna som sköter det, så kommer någon och ska bära åt mig. I början av första veckan här så frågade jag Emmanuel var han hämtar vatten, men han ville först inte berätta med risk att jag någon gång skulle hämta vatten själv. Han visade mig det senare dock, och även om det inte är mer än 500 meter så är iaf 350 av dessa meter i en brant uppförsbacke. Första dagen här så var tanken direkt att det inte går för sig att jag ska bli så uppassad hela tiden, men jag hejdade mig ganska snabbt och kom fram till att det är ju faktiskt så att de som passar upp lever på det. Man kan inte komma och försöka förändra deras ordning. Så jag har förlikat mig med tanken på att glassa på i fem månader utan att behöva sköta vanliga vardagssysslor nu... det som jag har svårare att förlika mig med är känslan av att jag übermenchiseras (fritt böjt); det är inte längre lika naturligt att jag tackar dem när de har gjort något åt mig, att de har gjort något för mig är vad som är naturligt nu.
"It ain't easy being rich". Uppenbarligen så ropas det visst efter mig ibland (på lokala stamspråk) "Vit man, ge mig mat att äta!". Lite mer oseriöst så säger vissa "I love you, do you love me?", varpå jag svarar 'yeah sure'. Ärligt så skulle det nog ibland ha varit skönt att ha haft någon därhemma som man kunnat skylla på... en hel del av killarna här verkar vara intresserad att para ihop mig med någon vän, kusin eller syster. "It ain't easy being rich".
Jag lovar att jag ska jobba lite med bilder snart... det är bara det att internet är inte riktigt bra nog för att hantera bilder, så det är lite si och så med att få upp dem.
Lajnus, angående adresser etc så är detta de kontaktmöjligheter man har till mig:
Old school brev: Cavalry Free Pentecostal - Anton
Wellington P.O. Box 81, Freetown
Sierra Leone, Africa
Eller SMS till: +46 70 512 74 78(SE)Kostar 2.32kr med Telia tror jag
+232 88 374 253 (SL)Ingen aning... kanske samma.
Eller Skype till: antoisra (rekommenderas för samtal, dator-dator funkar bra, dator-telefon funkar sämre)
Eller email till: anton.israelsson@gmail.com
Tack för omtanken allihopa, ser fram emot att få träffa er till sommaren/hösten!
//Anton, wet (white) man
|
|